Livstiden

Måndag, och mer full rulle än vanligt. Ordningar ska återställas, befläckade rum ska städas upp och helgaktiviteter ska sorteras in i arkivet.

De som jobbat under helgen får dock vila, och de kan de behöva. Ärligt talat så slog nog det klämkäcka Teamet för Överambition och Nitiskhet (TÖNT) något slags rekord, vilket i sin tur fällde SömnKontrollAvdelningen totalt. TÖNT stod och domderade och tvingade Redan att styra upp saker till klockan 3 på morgonen vilket tvingade Stress & Jäkt (SJ) att komma in och helgjobba för saker och ting skulle hinnas i tid till diverse aktiviteter på lördagen.

Och vad som hände med Geografi och Lokalsinne där på lördagnatten vill jag inte ens gå in på. Det blir löneavdrag på det. Och så jävla kassa som de är  i vanliga fall kan jag ju avslöja att de ligger ju inte på tio-i-topplistan över de som drar in storslantarna redan innan direkt. Något gick helt fel i rekryteringen och det får jag sota för rätt ofta, sällan så mycket som i lördags dock. Fnys.

Jomen, jag måste säga att det gick ju riktigt bra i går. Fysisk aktivitet utfördes, föda inhandlades, mat lagades och kaka bakades. De börjar bli ganska ruttade på Redan och EO har ju bemästrat sin konst sedan HK såg dagens ljus, så de ska ha ett par rejäla klappar på axeln för sitt idoga jobb.

Till skillnad från KBA så arbetar Redan och EO dygnet runt, de hör till toppskiktet och de visste att det var slitigt när de tog jobbet. Klart de får OB, men man kan ju inte låta bli att tycka synd om dem ibland ändå. Jaja, jag kanske bjussar på ett extra glas vin i kväll. Vara lite av den där justa arbetsgivaren alla drömmer om.

De senaste dagarna har det varit högtryck på delar av HK. Avdelningen för Ordning och Reda, i folkmun kallat ”Redan”, sköter sig vanligtvis mycket bra och är allesammans klippor att lita på, you go girls! De jobbar dessutom fint tillsammans med systeravdelningen Effektivitetsorganisationen (EO).

De klarade gårdagens utmaningar, att efter jobbet hinna både köpa en tidigare uttittad tröja, en stor ugnsform, äta något snabbt men ändå hälsosamt, hinna hem i tid till tvättiden, tvätta då givetvis, samt klämma in ett avsnitt av ”Grey’s Anatomy” och gå till sängs senast 22.30, ganska bra. Ingen tiopoängare, men man får vara lite juste och säga att gällande bristerna kring måltiden så var det faktiskt Beslutsförfattarna i ledningsgruppen som sjabblade till det som vanligt. Ärligt talat, den som gav dem det jobbet var ju inte riktigt kompetent. Och måste de vara flera stycken? Totalt meningslöst, det blir ju bara diskussioner och uppskjutanden hela tiden. Jaja, det var ett sidospår, vi ska återgå till Beslutsförfattarna någon annan gång.

Hursomhelst, i dag och i morgon ska Redan och EO få jobba ännu hårdare (sorry, men det blir vila på lördag!). I kväll ska det hinnas med fysisk aktivitet vid precist klockslag (om Rehabiliterings- och antagandesamfundet (RAS) fått tillräckligt med bidrag för att sköta sitt jobb, annars får Avdelningen för Förträngning och Antagande (AFA) slita sig från eftermiddagskaffet), födoämnen ska inhandlas, mat ska lagas, kaka ska bakas och öh, ja, sömn ska inkrävas. Det låter ju inte på det stora hela som särskilt mycket inser jag nu när jag läser detta, så det ska nog gå alldeles utmärkt.

Rapport imorgon, samt ett nytt spännande inlägg om vad Redan och EO ska få syssla med tills vilodagen infaller.

Det finns nog få avdelningar på företag som inte har brister överhuvudtaget, och KBA är inget undantag. Något som de helt valt att skjuta i från sig är sjukdomar.
Och självklart har de lagts på redan överbelastade Avdelningen för Nervositet och Oro (ANO).
Och eftersom de är sådana urbenade mesar där så vågar de givetvis inte säga det där så väl behövda nejet. Och så sitter de skakande med sina kaffekoppar i handen och försöker föga övertygande mota bort eventuella symtom.
”Nä, det är nog inte halsont, det är bara, öh, en sådan där prick som kan svida lite”.
”Nä, det där är inte luftrörsinfektion, det är ju vintern. Ja, precis. Det är ju vintern och de här nedrans värmeväxlingarna som retar i bröstkorgen”.
”Hosta? Haha, nej vet du vad, ska man inte få vara lite rosslig när det är tio minus var och var annan dag? Iväg till löpbandet med dig”.

Och fastän jag ser tvekan i deras ögon, den här 40-talist-tants-osäkerheten bakom en mur av vällagd make-up och fönat hår, pustar jag ut av otrygg förvissning om att inte heller i dag blir det några avvikelser från schemat.

I dag är det fredag och KBA stänger för helg runt 16. Om 20 minuter. Jag kan inte bärga mig. Haha, de är ena sorgliga stackare där uppe. Jobbar stenhårt för att bevara kontrollen måndag–fredag, men så fort de drar i lampsnöret, sätter på sig hattarna och kilar hem för veckan brister ju allt. Trots deras vädjan. ”Ja, vi går hem nu, vi får inte betalt för helgerna, men försök, snälla du, försök!”

På måndagarna kör de samma rutin. Går och hämtar en svart sopsäck ur städskåpet, plockar sammanbitet ihop spillrorna efter helgens förödelse och svär att den här veckan ska de TAMMEJFAN söka nytt jobb. Utmaning jovisst, men verkar det inte jävligt soft i nyckelbenet?

I kontrollrummet är det high-tech på högsta nivå. Rattarna vrids upp till max, praktikanten kommer tillbaka från mörkaste utrymmet med hinkar av ångest som bränsle och framåt lunch brukar det ha ordnat till sig. Då gör de high five, klappar varandra på axlarna och unnar sig en cappuccino på ångkokt vatten och sötar med serotonin. Det börjar kännas bättre.

Men nu! Nu är de ena feta suckers som snart går hem.

I tisdags gjorde jag en utsvävning från mitt überkontrollerade livsmönster. I och för sig var utsvävningen i sig ganska kontrollerad i och med att jag ansökt om den och fått den godkänd och tillåten. Kontrollbehovsavdelningen (KBA) är faktiskt relativt frikostig med utsvävningar, bara man hör av sig i god tid, men vi kommer att få reda på varför.

Utsvävningen fick innehålla:
*Middag på restaurang – på en tisdag. Detta är i sig egentligen inte en utsvävning, för middag på restaurang får man äta, men inte på vilka som helst. Man får gärna äta på asiatiska restauranger, för nudlar är av någon anledning tillåtet. Tisdagsrestaurangen var en italiensk, ur KBA:s mått mätt varken tillräckligt fin eller välrenommerad för sin goda kost. Men eftersom det var ett födelsedagsbarn som bestämt det hela var det okej ändå.
* Två glas vin.
*Pasta.
*Efterrätt.

Ja, ni hör. Jag ryser lite bara jag radar upp de här tre sista punkterna. Vin. Pasta. OCH efterrätt. På en tisdag! Härreminje. Men, det var godkänt och klart och ingenting att bråka om. För – KBA funkar ju lite så, att ibland godkänner de saker och ting bara för att få lite underhållning själva. Allt är ju ganska välordnat uppe på HK, så när de får tråkigt brukar de vara lite extra frikostiga med den gröna stämpeln så att de ska få lite att styra upp dagen efter. Gotta sig, och sjunga ”Vad var det vi sa?” medan de städar upp skamsna fläckar.

Det värsta med denna utsvävande afton, var att ingenting av det godkända smakade särskilt bra. Det visste KBA, de visste att en turistfälla i Gamla stan inte kommer att erbjuda några av de lustar som utsvävningar SKA innehålla för att vara berättigade. Lik förbannat nästan knuffade de mig mot kanten av vattenfallet.
”Gå då! Gå, vi lovar, du kommer inte att falla.”
”Men, det är ju förskräckligt högt, och blött och kallt, vad gör jag här?” Ropar jag förtvivlat genom bruset.

För att sedan falla. Vakna upp och inse att tiramisún jag besudlat min kropp med smakade vattnig banan. Det var den som drog ner mig.